Empati    


 

Jag sitter och tänker tillbaka med en hög framför mig. I tid handlar det om slutet av september och tills julkorten började komma förra året. Jag överväldigas och det gjorde också Barbro, över den empati ni sköljde över oss!

Teckningar från skolbarn, böcker, 15 brev, 71 vykort, en blomstercheck samt 15 blomsterkort från krukväxter, snittblommor och julgrupper finns i högen. Vi fick också hembakat matbröd, bullar, kakor och postledes en toscakaka till Barbros namnsdag. Vi blev bjudna på middagar, fick många besök och blev även bjudna på tårta.

Sms och mail strömmade in men Barbro fick problem att hantera både mobiltelefon och dator så det blev dåligt med svaren. Många telefonsamtal blev det också – ibland så många att hon drog ur jacket till patienttelefonen på sjukhuset. Oförutsägbart och oavsett samtalets längd, kunde Barbro ibland drabbas av en efterhängande trötthet i uppemot två dygn av ett enda telefonsamtal. Det var under den tiden som vi helt enkelt inte orkade prata telefon. Jag hoppas ni förlåter oss och har överseende med vårt beteende!

Ni ska dock veta att all er uppmärksamhet och det massiva stöd ni gav oss gladde och stöttade oss oerhört mycket – helt klart räddade oss i en tid när vår tillvaro lagts i ruiner. Det var tryggt att veta att ni fanns där som ett skyddsnät och beredda att rycka in och på alla sätt hjälpa oss bara vi gav minsta vink.

Fast Barbro lämnat oss känner vi att denna beredskap fortfarande är intakt och vi upplever en trygghet i detta faktum.

 

 

Begravning

 

Barbros begravning utformade vi helt på ett sätt som vi tror att hon ville ha den. Hon hade inte gett oss någon antydan i förväg. Psalmer, bön, trosbekännelse speglade den gudstro som Barbro hade. Hon uppskattade Jonas sång och musik samt Berits sång och musikbegåvning. Hälsans Toner lyssnade hon till när hon ville slappna av och komma till ro och Rod Stewart spisade hon ofta med välbehag. Hon aktade och respekterade Hans både som människa och i hans yrkesroll. Vi förstod till fullo Barbro; - när Hans ömt lät sina minnen av Barbro likt små sköna fragmentariska mosaikbitar framtona, falla på plats och till slut bilda det vackra mönster som till person och livsgärning var Barbro!

Tack Hans, Berit, Jonas, Bitte, Per, Kjerstin och alla Ni som kom till kyrkan!

 

 

Gravplats

 

Vi i den närmsta familjekretsen valde att följa kistan till gravplatsen och ta vårt avsked till Barbro där. Hon hade en önskan att vila vid Tiveds kyrka. Graven ligger ett kort stycke väster om kyrkan med vacker utsikt mot sjön Unden. Den utsikten njöt Barbro av från köksfönstret och altanen i Kungsbacken och hon uppskattade mycket att vara ute på sjön med båten. I nära anslutning till graven ligger minneslunden dit vi brukade gå och tända ett ljus till minne av Birgit.

 

 

Minnesstund

 

Efter begravningen samlades vi i Åboholm för en minnesstund. Ett nittiotal hade kommit för att hedra Barbros minne och hjälpa varandra lindra sorgen och saknaden efter henne.

Jag hade tänkt säga några ord till välkomnande men kände att jag helt enkelt inte kunde…

Vår vän Lars Blomster gjorde det i mitt ställe och poängterade vikten av att tala om Barbro, dels för att hålla hennes minne levande och dels för att lindra den sorgklump vi bär inom oss. 

En minnesbok med tankar om Barbro, dikter av Karin Boye och teckningar från barnen, överlämnades från personal och elever vid Finnerödja skola genom Kerstin Johansson som också delgav sina minnen om Barbro.

Hans Eneroth redogjorde för de gåvor som inkommit genom att läste upp texter och namn på givare.

Jonas Björndahl spelade gitarr och sjöng ”Håll mitt hjärta” som Barbro rördes till tårar när hon hörde och när vi lyssnade tillsammans fick vi bara ”Gundesvanståpäls”! Den andra låten som Jonas spelade, med sång av Sofie och Sara Olsson, var ”Leaving on a jetplane” – en sång som bara var Barbro. Jämt när vi samlades i glada vänners lag och musik fanns tillgänglig, skulle hon absolut höra den. Varför har jag ingen bra förklaring på – speciellt som hon var lite flygrädd. Övrig musik som hördes när vi samlades, kom från en CD med musik som Barbro tyckte mycket om.

Musikintroduktionen, liksom ett tack till alla närvarade, fick jag själv heller inte sagt.

Ni skall dock veta att ert stöd till oss på minnesstunden betydde och betyder ovärderligt mycket för oss! TACK nu i stället!

 

 

Historien om manschettknappen

 

Inte bara solsken fanns i Barbros uppväxt utan hon fick också känna smärta och sorg. När morfar Viktor var på väg till tunnelbanan med Barbro vid sin ena hand och ett paraply i den andra, segnade han plötsligt ned och dog i trappan till tunnelbanan.

 

Paraplyet fick en lätt krökning av skaftet vid fallet och Barbro behöll det som ett traumatiskt minne. Hon var dessutom väldigt noga med att inte kröken rätades ut. Paraplyet finns fortfarande kvar hängandes innanför ytterdörren med böjen intakt.

 

Viktor hade ett par manschettknappar i guld. De var ovala till formen med slät yta samt hans initialer VL ingraverade. Barbro ärvde dessa och gav dem senare till David. Han hade dem på sig vid Barbros begravning men upptäckte när vi kom hem att han tappat den ena. Vi har letat och frågat andra men fortfarande är den borta.

Är det någon som läser denna historia som hört, sett eller vet något är vi innerligt tacksamma om den kan återbördas till David.

 

… Eller var det så att manschettknappen föll av, när David med Isac på armen nedlade deras handblommor till ”SAJJO”, vid graven? Fick Barbro tillbaka en länk till den kedja av nära och kära hon skattade högst här på jorden? ...

 

 

Epilog – och sedan …

 

Tisdagen 9 december 2008 var Barbro inte kontaktbar. Kvar i sjukhussängen låg hennes sargade kropp lugn, fridfull, värdig och utan tecken på smärta eller oro. Under dagen pratade och smekte jag och barnen henne, men vi hade en känsla av att den Barbro vi så högt älskade inte var närvarande längre. Så förflöt dagen och vid femtiden på eftermiddagen ebbade det sista andetaget ut och cancern hade skördat ytterligare ett offer. Vår Barbro hade inlett den resa som passerar livets horisont, där vi inte fick följa med den här gången.

Till Barbros färdkost skickade jag den stora del av mitt hjärta som innehöll min kärlek till henne. Tomrummet är redan återfyllt med alla de otaliga ljuva minnen som vi upplevt tillsammans. Tänk vilken förmån och lycka jag fick - att Barbro just valde mig som livspartner och jag fick dela större delen av hennes liv. Det blev 34 underbart lyckliga år så när på några dagar. (Vi träffades 13/12 1974). Resten av hjärtat är till bredden fyllt av våra barn, barnbarn, släkt, vänner, mycket tacksamhet och ödmjukhet. Finns det något utrymme kvar i hjärtat så är det väl antagligen den delen som sköter blodomloppet. …

För att beskriva hur det känns väljer jag att citera ur ett mail jag fick efter begravningen från en av Barbros många vänner som var med i kyrkan och efterföljande minnesstund: ”Sorgen och smärtan blir stor när man älskat något och uttrycket: För att kunna sörja måste man ha älskat, stämmer verkligen.”

Just nu ligger jag väldigt lågt – ja strax under dörrmattan – och låter livet passera i en sirapsström med inte ”alla hästar hemma”. Sitter där i min grotta, slickar mina mentala sår och hoppas att den iskalla sorgeklumpen i magen så småningom skall

börja lösa upp sig. Det känns tryggt att veta att ni, genom det skyddsnät jag tidigare beskrivit, finns där ute och väntar på mig. Den dagen kommer säkert när jag skymtar den glimt som kan ge mig gryning och finna vägen ut ur grottans mörker. Se ljuset, våga resa mig, stå upp och bli en människa igen – fast aldrig densamma!

Barbros storsinthet visade som ni vet inga gränser. En dryg vecka innan hon gick bort sa hon till mig att om hon dog ville hon inte att jag skulle gräva ner mig i sorg över henne utan leva vidare, ta hand om våra barn och hon skulle inte ta illa vid sig om jag fann en ny livspartner! …

Varför skulle du Barbro vår jordiska ängel ryckas ifrån oss i förtid? Du som var så levnadsglad, som hade så mycket kärlek kvar att ge, som hade så mycket kärlek kvar att få, som hade så stor betydelse och positiv påverkan på så många, som hade så mycket kvar av livets grädde att skumma, som hade så mycket du ville göra som du inte hunnit, som skulle följa oss på många nya spännande äventyr och upplevelser, som skulle …

 

 

Minnen och tankar i början av februari år 2009

av och om

 

Barbro

 

från din

 

Anders