Målsättning

Hur förevigar man minnet av en person som till kropp i det stora världsalltet kanske ter sig liten, men vars aura och gärning är gigantisk till omfånget, för oss som fanns i Barbros närhet?

Den frågan studsade, tillsammans med en massa andra, runt i den kaotiska värd som rått och fortfarande delvis råder innanför mitt pannben. Det var ingen anledning till panik, för i det tidsperspektiv frågan rör sig inom, existerar inte begreppet tidsbrist.

Det väsentligaste för oss var i stället att det som till slut värkts fram, skulle för alltid kännas rätt och spegla Barbro så bra som möjligt. Således fick hjärnkaoset ställas tillbaka och magkänslan plockas fram. En uppenbar risk alltså, för i skenet av hennes empatiska framtoning, framstår jag väl på det planet snarast som en analfabet!

Alternativ

Eftersom Barbro aldrig sagt att hon ville bli kremerad blev det jordbegravning. Därmed föll alternativet med anonymitet i urnlund automatiskt bort. Dessutom var jag, barnen - och troligen många av hennes vänner - överens om en viss torftighet i denna möjlighet.

Nästa möjlighet var en konventionell gravsten. Inte heller det alternativet kändes rätt ens om stenen valts med omsorg. Barbro var inte heller överförtjust i sådana lösningar utan drog mera åt en vackert formad natursten. Så var i alla fall resonemanget när svärmor gick ur tiden.

Många av dessa stenar säljs via ”monteringsfirmor” som endast, förutom att ta betalt, ansvarar för att stenen kommer på plats. Tillverkningen sker på andra sidan jordklotet med onödigt långa och miljöbelastande transporter som följd.

Visserligen gillade Barbro att motionera men hade jag valt ovanstående alternativ, hade hon inte bara vänt sig i sin grav utan snarare roterat kontinuerligt! – Den motionen ville jag av omtanke bespara henne.

Ett tredje alternativ var ett smitt eller gjutet järnkors. En möjlighet som ligger mig varmt om hjärtat. I mina gener finns anor från tidigare släktleds smeder och gjutare.

Många är de gravkors som Barbro och jag tillsammans betraktat och funnit vackra.

På våra resor ville alltid Barbro stanna vid varje kyrka vi passerade och ofta blev det så. En titt i kyrkan och ett varv runt kyrkogården blev det. Vi delade ett historiskt intresse och en vördnad för gångna släktleds möda och livsöden. Mycket av detta finns att utläsa på kyrkogårdarnas minnestecken.

Hennes inställning till födelse – livet – döden var vidsynt och öppen. Oftast inom konventionella ramar men innanför, ville hon själv tänja, skapa, prägla och sätta sina gränser. Härigenom hade hon själv indirekt gett oss ledorden för sin begravning som vi försökte göra till just Barbro. Dessa hennes tankegångar fanns i mitt bakhuvud och hur de kunde få sitt uttryck rent praktiskt ger det följande en bild av.

När svärmor gick ur tiden var det självfallet Barbro som fick styra, jag stödja och ”bollplanka”. Hon tyckte det kändes helt rätt när jag föreslog Tavelsjö som gravplats. Där fanns ju svärmors blodsrötter som hon innerst inne längtade till och som hon så abrupt ryckts upp och skiljts ifrån vid tidig barndom. Utrymme fanns inom släktens gravplats på Tavelsjö kyrkogård men – bara för en urna med begränsad plats för minnestecken. En vanlig gravsten rymdes inte. Vi bestämde oss för ett litet gjutet gravkors men fann att utbudet var begränsat för att inte säga obefintligt.

Tänka till alltså! Jag hade i tidigare jobb haft goda kontakter med, och handlat mycket av, en mekanisk verkstad som också innehöll gjuteri. Ägaren till gjuteriet hade jag träffat och skissat samarbete med flera gånger utan att vi hann komma till skott. Även äldste sonen kände honom fast på ett mera fysiskt och påtagligt sätt. De hade nämligen med moped och bil krockat med varandra på en liten skogsväg. Inget allvarligt och helt i bästa samförstånd utrett och sonen ej vållande.

Nåväl, kontakt togs med gjuteriet, som själv lånade modeller till gravkors av Forsviks Industrimuseum, men där fanns bara stora modeller. Hade jag bara modell så var det inga problem att få gjutet.

Modellförrådet i Forsvik är inrymt på vinden i en träbyggnad. Innehållet är mestadels kruttorra modeller i trä varför allmänheten inte bereds tillträde pga. brandrisken – hur lösa det kruxet...?

Ödet, slumpen och fru Fortuna visade oss sina bästa sidor den här gången. Jag hade tidigare jobbat på Forsviks Varv – som tillhör industrimuseet – med byggandet av hjulångaren Erik Nordevall II (sjösattes 6 juni i år) och fick löfte om tillträde till modellförrådet. Barbro och jag åkte dit och fann ett mycket vackert kors som jag skissade upp och måttsatte. Hem igen och gjorde en nedskalad ritning som jag lämnade till en god vän som är duktig och har finsnickeriet i fingrarna. Resultatet blev en vacker trämodell 40x60 cm som överlämnades till gjuteriet samtidigt som vi bestämde inskription. Några dagar senare var korset gjutet och jag hade fått lov att själv göra svartbränningen på gjuteriet (upphettning och insmörjning/ inbränning med rå linolja som ger en ”svartmattglänsande” och mycket väderbeständig yta). Efter fråga från gjuteriet och som tack, fick de behålla modellen för framtida bruk. Huruvida de använt den eller ej har jag inte forskat i. Hem igen till en hustru som fann resultatet gott och gjöt en betongfot till stabilitet för korset när foten grävts ned.

Svärmor hade fått sin önskan att bli kremerad uppfylld och hennes aska fanns i en näverurna (Umeå – björkarnas stad) hos begravningsentreprenören (samma som höll i Barbros begravning). De hade också ordnat med tillstånd för oss att själva ordna transporten (normalt järnväg) av svärmors stoft till Tavelsjö. Således var både korset, byråkratiska rutiner och svärmor redo för den sista färden – dock inte Barbro och jag som nöjde oss med att lasta bilen och följa med endast som sörjande chaufför/passagerare.

Väl framme vid Tavelsjö kyrkogård grävde Barbro och jag urngraven, prästen vigde svärmor till den sista vilan och därefter fyllde vi på jord och ”jordfäste” korset. Efter förrättat värv och på några stegs avstånd, konstaterade vi närvarande att det kändes rätt, såg vackert ut och väl harmoniserade med övriga gravar. Vår sömn om natten har heller inte störts och det tolkade vi som att svärmor accepterade vårt arrangemang och okonventionella handlande.

Barbros sista besök vid sin mors grav var sommaren 2008. Korset var fortfarande vackert med svartbränningens lyster intakt fast vi gav det en underhållsstrykning med rå linolja för säkerhets skull. Då var vi ännu lyckligt ovetande om den tunga börda som lastats, - för oss att oka på den knaggliga livsstig som utstakats och låg framför oss i höstmörkret…

Ett gjutet kors till Barbros minne, efter samma modell som hennes mor fått, kändes som ett bra alternativ. Så hade det nog också blivit om det inte varit så att hustrun och jag fått tre underbara barn som vi fostrat till att tänka själva. Nu satte de ned fötterna, - inte så att gruset sprutade, och förordade en vacker natursten i stället. I analogi med fostringsprincipen måste ju det självtänkta ibland också få bli styrande om man som förälder ska bli trovärdig och inte lämna dubbla budskap. I detta fall var det enkelt, för en vacker natursten som kunde spegla lite av Barbro, hade också föresvävat i min tankevärd.

Det fjärde alternativet, som blev vårt gemensamma val, skänkte genast harmoni under hårfästet. Nu fanns en strategi, en arbetslinje för krokiga tankegångar och irrande hjärnvindlingar att följa. Men hur ser en vacker natursten ut som speglar Barbro? För att inte störa det tillfälliga lugnet i sinnet fick magkänslan åter igen ta över.

Jag rådfrågade ett lokalt stenhuggeri om vilka krav han ställde på naturstenen för god bearbetbarhet. Svaret blev att det mesta gick om stenen hade god klang vid ett lätt slag med hammaren. Det var ett språk jag förstod direkt. Många är de stenar, som varit i vägen för mig under årens lopp, som jag slagit spettet mot och lyssnat till klangen. Hård och skarp klang = för stor, dovt ljud ger hopp om att den inte är större än att den går att ta bort med spett, spade, traktor eller min gamla Attila grävmaskin.

(Pss. kan man avgöra om det är bra stål i lien – dov klang för mjukt, hög ton för hårt och sprött, medan det perfekta stålet ger en ton där emellan vilket jag klarar av att åtskilja. För den som inte är tondöv hörs tonen a i skalan.) Hur liemannens skära är beskaffad är höljt i dunkel, men verkan av svepen är skoningslösa och oåterkalleliga. Barbros önskan att slippa ett utdraget lidande, eller att bli vårdpaket, hörsammades till största delen. Hennes mentalitet var intakt in till sista levnadsdagen och hennes fysiska smärtor eliminerade. De psykiska påfrestningarna fick hon dock bära och dela med familjen, tills det slutgiltiga svepet kom som fick hennes livslåga att flämta och till sist slockna. Varför? Frågan har jag numera tonat ner sedan jag läste några visdomsord av Vilhelm Moberg i hans utvandrarepos. ”När man en gång vet att det inte finns något svar på en fråga, så skall man inte fråga mer. Bara en dumbom går omkring och letar efter det som han vet inte finns.”

Den som söker han inte bara letar utan finner

Tiveden är som bekant en stenrik bygd – inte på guld och penningar – utan just på sten. Många mil stenmurar omgärdar de små olikformade och svårbrukade åkerlapparna som med generationers slit gjorts brukbara till överlevnad för en strävsam befolkning. Större delen av vår bygd ligger ovanför högsta kustlinjen och därmed har aldrig vattnet kommit åt att nöta dem mjuka till formen.

Barbro hade inga vassa taggar som stack ut varför en sten med mjukare former var ett bättre alternativ. Många är de dagar vi tillsammans funnit svalka och avkoppling med bad i och med vår båt på Unden. Då föll det sig naturligt att försöka hitta stenen vid Undens strand där vår mark går ner. Tyvärr hade vi byggt en pir för några år sedan, och då rensat sjölandet från sten, varför inget lämpligt ämne fanns att finna där.

En tid senare gick Frida och jag vid sjöstranden nedanför kyrkan där vi numera badar. Inte heller där fanns något som vi gemensamt föll för. Form, storlek, ytplanhet eller transportmöjlighet; - alltid föll det på något.

På vårvintern var jag på Åland och gick längs Lumparns strand nedanför den stuga vi brukar få låna. Här hade Barbro och jag badat och solat många gånger. På verandan hade vi njutit av vacker utsikt, lugn och stillhet under många härliga sommarkvällar. Barbro älskade stället och närheten till sonen och barnbarnet. Större delen av Ålands berggrund, och följaktligen även mindre stenar, består av rapakivigranit. En vacker röd-gråmelerad bergart med hårdhet som är mycket varierande inom varje sten. Inte heller här fann jag något som kändes bra.

På samma resa var jag också i Mariehamn och Sjökvarteret där Barbro och jag ofta stannade till för en fika och tittade på gamla båtar under reparation eller gick runt inom muséeområdet. Där hade man en gång byggt Linden (replik av ett gammalt segelfartyg med Lill Lindfors som gudmor). Den båten blev orsak till att jag kom till Åland för jobb på Algots Varv.

Linden kom till varvet, där David jobbade, för kopparförhydning, dvs. belägga skrovet med kopparplåt kring vattenlinjen som nötningsskydd mot issörja. Tekniken var glömd på varvet och då föreslog sonen att det kunde nog farsan fixa. Dit kom jag, glödgade plåten och fartygssidorna fick sin beläggning utan nämnvärt krångel. Så återstod det komplicerade plåtslageriet med sadelytor runt roder och propelleruttag. Det blev lördag, jag jobbade ensam kvar och båten skulle av slipen på söndagen. Nu fick jag äta upp sonens höga tankar om sin far! Hur som helst gick det bra – till och med så bra att jag bankade in mina initialer i plåten ovanför vattenlinjen. Fullt synbart från kaj på babordssidan ovanför propellern och går väl att läsa än i dag.

Av någon outgrundlig anledning som jag inte förstår, gick jag in i en smyckesbod. Dit brukade Barbro få gå själv. Fann hon något hon ville ha så kunde jag betala, och hon få det av mig som gåva, var vår underförstådda vana. Romantiskt eller hur!? Jag som aldrig köper smycken gick ut ur affären med en liten vacker silverängel gjord av en åländsk silversmed. Jag visste att Barbro tyckte mycket om änglar och till och med sparade på sådana. Varför vet jag inte men gissningsvis förknippade hon ängeln med godhet, beskydd, trygghet och omtanke. Honnörsord för Barbros person och livsgärning. Så stod jag där utanför affären, översköljdes av känslan att jag i min hand hade en symbol av henne, utan att jag förstått hur det gått till!

Till midsommar var jag återigen på ålandsbesök. Bodde som vanligt i stugan vid Lumparn. Den här gången följde jag stranden åt motsatt håll jämfört med förra besöket. Helt plötsligt föll min blick på en sten som bara fanns där och det klack till i mig. Vacker rapakivigranit med lagom gråmelering, lagom stor, vacker form, jämn fin ovansida, fint tillslipad av årtusendens vågskvalp och fin patina av saltvatten och alger. Hur mycket sten doldes i marken? Skymningen flyttade närmare undersökning till morgondagen.

Hur det stulna blir en gåva

Senare på kvällen låg jag i sängen och funderade över mitt fynd. Varför hade jag inte sett stenen tidigare – den låg ju alldeles nedanför stugan. Måhända var stranden inte som vanligt vid det låga vattenstånd som rådde, utan stenen låg ett stycke från vattenlinjen. I tankarna lät jag vattenytan höja sig och insåg då att det var den sten jag så många gånger stått på vid morgon och kvälls tandborstning! Vattnets lätta sälta sköljde min mun med behag medan Barbro föredrog sötvatten vid sin borstning.

Nästa dag åkte David och jag med pickupen ned till stranden via grannens tomt och så nära det gick. Jag gick och hämtade spettet för att om möjligt vända stenen och se dess baksida. När jag återkom hade David redan rest stenen på högkant och det visade sig att undersidan var nästan lika jämn som ovansidan. Perfekt alltså!

Plötsligt hände något märkligt – den gamle och sonen förvandlades i ett ögonblick till två små nyfikna gossar som ställts inför en spännande utmaning. Orkade vi lyfta stenen? Kunde vi bära den bort till pickupen? Kunde vi få upp den på flaket? Med hjälp av ett par stroppar, någon vilopaus på vägen, kom stenen till bilen och med en gemensam kraftansträngning låg den så på flaket. Tillbaka över grannens tomt konstaterade vi att inga hjulspår var synliga efter oss. Kunde vi få över stenen från flaket till bagaget på min bil? – Jo, det gick också bra!

Vi kände oss nöjda och stolta över att ha klarat utmaningen tills vi fick frågan om markägaren gett sitt tillstånd. Med ens bröts förtrollningen och gossarna återgick till de män de tidigare varit fast med en lätt skamkänsla. Den tanken hade inte föresvävat oss i vår pojkiver! Nåväl, det som gjorts kunde på samma sätt göras ogjort igen om händelseförloppet backades, men mina känslor hade länkats vid stenen och väsentligt ökat dess betydelsevikt.

Så stod vi då där med strupar, känslor och samveten blottade inför markägarens forskande blick och väntade på hugget. Men i det ögonpar som mötte oss såg vi människan som har den empatiska förmågan - vilken få av oss har - som känner av stämningar, känslor och sådant som bara finns att läsa mellan raderna.  Utan minsta tvekan, med värme, medkänsla och spåret av en glimt, fick vi gärna ta stenen som gåva. Därmed hade vår börda minskat mångdubbelt större än stenens vikt i kg. Vi tackade då liksom nu, och gick med lätta steg tillbaka för allt kändes så rätt.

Från sten till minnesmärke

Min färd gick åter mot Tived med stenen som ressällskap i bilen. Mina tankar började vandra som de brukar när jag själv sitter i bilen och kör. Faktum är att jag tänker mycket under bilkörning och fått många av mina bästa idéer samt goda lösningar på knepiga frågeställningar på detta sätt. Hur mina medtrafikanter ser på saken är mig obekant – förmodligen med skräck och bävan. Jag har i alla fall inte, under mina drygt 40 år som bilförare, hittills varit vållande till någon trafikolycka. Däremot har jag blivit påkörd några gånger och själv krockat med vilt som plötsligt sprungit upp framför bilen. Flera gånger har jag själv kört av vägen för att undvika frontalkollision – för några år sedan till och med tre gånger samma dag och resa på en sträcka mindre än en mil! Men det är en helt annan historia som vi kan ta en annan gång.

Vilka bokstäver skulle formas till kärnfulla ord som beskrev Barbro och hennes livsbana på ett så begränsat skrivutrymme? Datum och årtal var ju givna liksom namn. Varför inte låta hennes egen namnteckning pryda stenen? Som seden bjuder i vår trakt skriver man även dit gårdsnamnet och då var Kungsbacken givet. Där hade vi bott 19 år och det var Barbros längsta botid på ett ställe. Hon trivdes där trots väntan på ny altan (min senfärdighet eller annan prioriteringsordning). Hennes fördragsamhet och överseende var stort!

Dessa formalia kändes torftigt – mer hade Barbro betytt för mig och andra, varför något mera måste inhuggas till hennes minne åt eftervärlden!

Väl hemkommen åkte jag dagen efter till vårt lokala stenhuggeri, visad upp och lämnade stenen för att återkomma med förslag på inskription. Stenkvalitet och form föll till belåtenhet hos stenhuggaren. Fast den stenhuggare som skulle ha sagt:           - ”Stenen ser erbarmlig ut, kom igen med en vackrare” har nog redan gått i KK och finns ej mera!

Funderingarna fortsatte och jag fann snart en namnteckning som kunde passa. Den var som alltid jämn, driven, lättläst och vacker. Det var inte den skrivstil som hon en gång lärt sig i småskolan, utan en senare variant som Lärarhögskolan bibringade henne att lära ut till sina elever. Den liknade textning med lätt sammandragning av bokstäverna till skrivstil och lydig som hon var tillämpade hon den själv. För många år sedan när vi var ogifta, utan barn och bodde i Laxå, var vi en dag på Posten för att  lösa ut vardera en försändelse. Jag skrev min namnteckning, lämnade över avin till postkassörskan (på den tiden fanns bara en lucka hos Posten och där kunde alla postala göranden avklaras) och fick min försändelse. Barbro gjorde likaledes men då vaknade ”Snipan” på andra sidan glaset och utbrast tillrättavisande: - ”Det här är ingen namnteckning – det ska vara skrivstil!” Då mörknade Barbros ögon och blixtar slungades ut tillsammans med ordsalvan – ”Hans namnteckning som är oläslig och liknar en gunghäst duger, medan min, som är läsbar och skriven med den stil som Skolöverstyrelsen bestämt skall läras ut till dagens elever, ratas!” Den något stukade ”Snipan” föll därmed till föga och Barbro fick sin försändelse även hon.

Namn, gårdsnamn och födelsedatum klart. Vad hände sen? Från sitt första andetag och på hela sin väg genom livet väckte Barbro de goda sidorna hos omgivningen. I hennes närhet kände sig folk behagliga och öppnade sig. Barbro tröstade, deltog, stimulerade, ingav mod samt förtröstan och förhoppning. För detta blev hon av många oändligt älskad. Så ramlade polletten ner ”Oändligt älskad” skulle mejslas in i stenen!

9/12 2008 är ett dubbelt datum i den meningen att det blev Barbros sista levnadsdag samtidigt som det blev hennes första dag som icke levande i biologisk mening! Jag ryggar för datumet och vill helst slippa se det på stenen. Varför skulle hon ryckas bort i förtid när hon hade så mycket kvar att se fram emot... ? Den Stora Tomheten sköljer över mig och jag känner förtvivlan och saknad. Min sorg och saknad är gränslös och delas av många. ”Gränslöst saknad” får bli stenens slutmäle till den läsande betraktaren som vilar ögonen härpå.

Texten var klar, stiltyp och layout bestämdes hos stenhuggaren vid mitt andra besök i slutet av maj. Ingen blästeryta utan nedsänkt text och jag var dessutom bestämd över att han skulle gå så skonsamt fram som möjligt vid bearbetningen. Stenens patina från den miljö där den hämtats från, inbegripet intorkade alger, skulle i görligaste mån behållas. Han lovade tillmötesgå mina önskningar och beräknade ha den klar om någon månad.

Som stenen var formad hade den en utbuktning överst i vänstra hörnet vad mening det nu kunde vara med det? Någonstans i mitt bakhuvud fanns svaret. En impuls från förlängda märgen fick hjärnvindlingarna att vakna och plötsligt låg pusselbitarna i ordning och på plats. Svaret var funnet och mönstret skymtade tydligt för mitt inre!

Helgen 18-19/10 – 08 var ålänningarna och jag hos Barbro på USÖ för att inge henne mod och kraft inför följande veckas strålbehandling mot tumörerna i huvudet. Hon hade särskiljt bett att de skulle ta med Isacs egna fotoalbum för henne att bläddra i, vilket hon också gjorde och hade stor glädje av. Albumet lämnades kvar och var med oss hem till Sannerud när Barbro fick lämna USÖ helgen därpå.